fancysandy

Han är jazzpianist. Han var Zeigeist. Nu är han även Pearl Fiction. Per Störbys nya alter-ego blandar ruinerna från Zeigeist rockpop med 80-talets plastiga syntpop. Debuten Painted Wolf bjuder både på dans och sorg, inhopp från några av Sveriges mest intressanta popakter och en rejäl dos sprakande finurlig pop. 

21-årige Benjamin Francis Leftwich från York släpar runt på en tung ryggsäck lastad med akustisk gitarr, poesiambitioner och framför allt weltschmerz. Nej, vänta, kom tillbaka, han är riktigt bra. Det är visserligen svårt att tro att han hunnit råka ut för allt det elände som såväl röst och texter som stämningar och steelgitarrers stilla gråtande ger uttryck för. Men även om det egentligen handlar mer om en osund fascination för Elliot Smith och Arcade Fire är hans debut hursomhelst full av övertygande melodier, och den ständigt underliggande frustrationen är suggestiv. Lovande.

Närbild på skorna. Vårkänslor JA! Något flickigare än vad jag brukar gilla men tycker ändå att det ser ganska sportiga ut. Och tro det eller ej men jag kom även hem med en rosa t-shirt och en rosa silkig skjorta. Visar sen. Kunde verkligen inte komma till Stockholm en mer lämplig tid. Snittade 60% rabatt på allt jag köpte och stan är full av fynd. Nu behöver jag bara en bikini.        

Hej D, hur är läget? Kvar i stan eller? Aja, hörde att det gick bra igår, ändå kul.Kunde inte komma, så jag snackade lite skit om dig i radio istället. Du kan lyssna här faktiskt. Ok, hejdå!

Denna plötsliga matlagningstalang. Det är som att Gud talar till mig. "Fiskpinnar" säger han. "Okej" säger jag. 

Hahaha! Det där var roligt, tycker jag! 

Jag vet vad ni tänker: "Och HAN får 20 000 i månaden för att BLOGGA??!!" men vad ska jag säga, livet är orättvist. 

Drake och Commons handskar är av.

Så är årets första hiphopbiff i full sving. Av en abstrakt anledning har Common och Drake börjat ordkriga med verser som ”you ain’t no mothafuckin’ Sinatra”. Handskarna är definitivt av. Även om formuleringarna skiljer sig kokar det även på sina håll i konstvärlden, och det av minst lika abstrakta anledningar. Bara häromsistens pratade jag med en tungviktare som förklarade varför han inte gillade en viss konstnär. Han lindade in det först och sa: ”Jo, det var en spännande utställning ”, innan han sedan fortsatte ”men, ja, du vet… asså han är en sån där konstnär som gör sånt som ser ut som konst…” och så ser han på mig menande. Eller curatorn som retar sig på en konstnärs framgångar med de trevande orden: ”Han är en typisk hipsterkonstnär, med ett nätverk större än den europeiska kontinenten… han låter andra uppfinna grejen och sedan gör han det bara på ett coolt sätt i rätt sammanhang… följa John i ny kostym, liksom”. I vissa fall är ordvalet väldigt tydligt i alla fall, som det sms som damp ner i min inkorg och där det stod ”Fy fan för NN och hennes jävla bajs-pretto kladd till utställning!”. Snap. Till skillnad från Common och Drake är det här inget som sägs offentligt och tur är väl det, eftersom det hela verkar grunda sig på att man inte gillar den andra personen (som ju låter precis som de båda rapparna). Ingen kemi helt enkelt. Men det finns de som oblygt visar upp sin biff. Mina favoriter är galleristen som hälsar rivaler han är sur på med ett välartikulerat långfinger och ett ”fuck you” i blicken, eller konstnären som ”ger bort” konst, inser senare att hon behöver pengar, påstår att det inte var en gåva och till slut stämmer för att få in stålar. Hur det går för Common och Drake är ännu ovisst, men deras verser kunde lika gärna komma från Stockholms konstvärld. Sweet ass bitch mothafucka. 1 Ai Wei Wei Magasin 3, den 3 februari-10 juni Det här är vårens (och sannolikt årets) mest emotsedda utställning. Ai Wei Wei gör ingen skillnad mellan skulptur, tweets, video, arkitektur, foto eller hans person, utan allt ingår i hans konstprojekt. Trots att han sitter i husarrest i Beijing är han helt närvarande i Frihamnen i Stockholm. 2 Take Me Somewhere Nice Stene Projects, Brunnsgatan 21B, till och med den 3 mars Om det här var en researrangör skulle jag genast boka en resa! Med konstnärer som bland annat Isaac Julien, Per Wizén, Glen Rubsamen och Cecilia Edefalk är destinationerna något utöver det vanliga. Och garanterat fritt från Bamseklubbar. 3 Lisa Jonasson Bonniers konsthall, till och med den 25 april Jag saknade Lisa Jonassons egen biennal i höstas. När hon nu visar sina figurer är det på bästa tänkbara plats: i storformat på Bonnier konsthalls fönster åt gatan. Hon sluter sina ögon så öppnas dina, och så dyker den här andra världen liksom bara upp. Hennes fantasi är din belöning. 4 Abstract Possible Tensta konsthall, till och med den 22 april och Bukowskis till och med den 12 februari Efter att ha varit stängt i mer eller mindre ett år, slår Tensta konsthall upp sina portar med inte en, inte två, utan tre utställningar under samma namn. I konsthallen, på Bukowskis och i höst på modevetenskapen på Stockholms Universitet. Även om det handlar om det abstrakta får man säga att konsthallen är extremt närvarande. 5 Martin Wickström Angelika Knäpper Gallery, Tegnérgatan 4, till och med den 26 februari Martin Wickström gjorde en Lykke Li och drog till New York för att komma underfund med sig själv. Jag vet inte om han gjorde det, men några målningar av Manhattan i skymning blev det i alla fall och en tre rum lång skulptur av allt han gjort och allt som inspirerat honom.

I förra numret nämnde jag ”den nya teaterhataren”. En uppdaterad och tyngre version än den som bara tycker att det är pinsamt när vuxna låtsas på en scen. För nu handlar det om allt från att anse sig kunna fördöma uppsättningar utan att ha sett dem eller slentrianfnysa ”experimentteater” som om det vore ett vedertaget skällsord, till att betala pengar för personliga uppgifter om obekväma skådespelare eller mordhota utmanande teatrar. (Ja, alla exempel är plockade ur verkligheten.)Även om det inte är här som i exempelvis Ungern – där Nya Teatern i Budapest först fick en chef som kallar sig ”nationalradikal” och vill göra om scenen till en ”hemmafrontsteater”, och sedan på håret klarade sig från att få en antisemitisk politiker som konstnärlig ledare – känns det ibland som om svensk teater måste slåss för sin frihet och sitt raison d’être med performancevrål som stridsrop. ”Hatare gillar inte konst. Den har alltför skadlig inverkan på hatet”, som Paula Melkersson sammanfattade det i en krönika om bland annat SCUM-manifestet på Turteatern. ”Ja, men tänk så!”, ropar jag till teateråret 2012. ”Tro på dig själv och på din skadliga inverkan, så att du inte blir ett räddhågset år med vare sig alltför navelskådande teater-om-teater-uppsättningar eller alltför publikfriande, sälja-slut-före-premiär-säkra-kort.” Och ett hoppfullt svar får jag av årets första premiär: Alexander Mørk-Eidems Lycka på Stadsteatern är utmanande och förförande experimentteater på en stor scen, med fullt självförtroende och en lycklig publik. Konfetti, skum och palmer! Vemod, ångest och samtidskritik! Gott nytt 2012! Hittills leder det nya teateråret över den nya teaterhataren. 1 Lycka Stockholms stadsteater, till och med den 29 februari Alexander Mørk-Eidem har klippt upp Anton Tjechovs pjäs Platonov och låter den virvla med silverkonfetti och meta-teatrala påhitt. Han kallar den Lycka, samtidigt är den djupt sorglig om människor som trampar på andra. 2 Lycko-Pers resa Strindbergs Intima Teater, till och med den 29 januari Lycka är också just vad sagopojken Per är ute efter på sin resa genom världen i August Strindbergs blandning av A Christmas Carol, Peer Gynt, Alladin och annat. Och lycka känner jag över skamlös regi (Richard Turpin), snurrig scenografi (Sören Brunes) och skruvat skådespeleri (särskilt Nina Jeppsson, Oskar Thunberg och Jonas Nilsson). 3 Mormors svarta ögon Dramaten, till och med den 28 april Minns du att vi snackade om en kvinnlig monologvåg för lite mer än ett år sedan? Det var kändisar som Mia Skäringer och Eva Dahlgren, unga nya skådespelare som Ulrika Ellemark och erfarna, uppburna som Ann Petrén och Ingela Olsson. Och så var det Tanja Lorentzon som dramatikerdebuterade på hemmascenen med sin personliga finsk-svenska kvinnohistoria i tre generationer. Spelperioden har förlängts, föreställningen har riksturnerat, sänts i SVT och flyttas nu till större scen. 4 Julius Caesar Folkoperan, premiär den 8 februari Kleopatra som mumie och Julius Caesar som fotbollsspelare. I 1920-talskabaréstil … Låter kul när Folkoperan fortsätter förnya operakonsten genom att bjuda in spanske allkonstnären Cisco Aznar att regissera, koreografera och kostymera opera med dans och film. 5 Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek Dramaten, premiär den 18 februari ”Jag menar hur svårt kan det vara? Jag kastar väl in några moves och så med mina skådespelare”, säger Malin Stenberg apropå undertiteln (Mats Eks version ges på Lilla scenen) och får mig därmed sugen på Strindberg. Tur, för han kommer att stå i varje hörn 2012, även känt som Strindbergsåret.

Blir den här historien film kommer jag att gå till en butik och KÖPA dvd:n, så mycket älskar jag den.

Krasnopolski Regeringsgatan 88, tel 21 09 05, krasnopolski.se Öppet: mån 11–15, tis–fre 11–00, lör 13–01

Bar Central Skånegatan 83, tel 644 24 20, barcentral.se Öppet: mån–fre 17–00, lör–sön 12–00 För snart ett decennium sedan låg det ett urtrevligt kafé på Regeringsgatan. På Tidsfördrif kunde kedjerökande ungdomar låna sällskapsspel och parkera sig i den murriga källaren flera timmar, ja, dagar i sträck. Kaféet må vara ett minne blott men lokalen finns kvar och inrymmer sedan en tid tillbaka den polska restaurangen Krasnopolski. Och de nya ägarna har onekligen lyckats bevara en försvarlig mängd mysighet. På övervåningen en mindre restaurangdel med plats för tjugotalet gäster och en trappa ner bar och sittplatser för gästabud modell större. Menyn är klassiskt polsk med piroger på mormors vis. Simmandes i fläsksky och fyllda med kött, svamp och kål representerar de mycket av det man närmast associerar med det polska köket. Tyvärr också lite av den brist på kryddor man kan uppleva. Barzcsen är däremot ett både smakrikt och vackert exemplar som serveras värdigt med karljohansvamp och klimp. Personalen bryter klädsamt på polska och när vi blir rekommenderade en flaska Zyviec till pärlhönan är det svårt att inte mysa av genuinitet. Mindre genuint är dock att hönan serveras med en liten skål syrlig bearnaisesås. Krasnopolski är sammanfattningsvis som krog inte någon kulinariskt omtumlande resa men väl värd att upplevas då priserna ligger därefter på en mycket överkomlig nivå.  Samtidigt i en helt annan del av stan har Bar Central med ett halvår på nacken hunnit skapa sig ett namn. Ägaren Robert Rudinski som bland annat också ligger bakom La Vecchia Signora fyller vecka efter vecka Sacre Coeurs gamla lokaler med gäster som törstar efter det centraleuropeiska. Traditionell gulaschsoppa samsas med surkål och diverse charkuterier i en smakfull komposition. Varje kväll langas drygt sextiotalet schnitzlar fram och i samma ögonblick som panering möter tunga förstår du varför. En rätt som på vissa ställen i värsta fall kan upplevas torr och smaklös är här en orgie av safter och smaker. Kaprissmöret är kryddat med sardeller och letar sig ner i paneringen som ett sommarregn mjukar upp gräsmattan. Alltsammans sväljs ner med något av de sju tyska och tjeckiska öler som finns på tapp. Att konceptet i sin enkelhet funkar är uppenbart, och varför det gör det är fullkomligt glasklart. Tydligare än så här blir det knappast.

Det spanska köket är i Sverige kanske något orättvist hårt förknippat med paella, tortillas och tapas. Av den senare gärna den flottigare varianten som gör dig hungrig på nytt i samma ögonblick som du lämnar restaurangen. Men det finns givetvis flera sidor av detta mynt och på senare tid har det dykt upp ett flertal spanskinfluerade krogar av den grövre kalibern. En av dessa är Bar Nombre som samdrivs av veteraner från välkända krogar i Stockholm av typen El Diablo och Restaurang Gotland. Målet är att skapa en cerveceria à la Barcelona. Stimmigt, stojigt och spanskt. Cross-over i den betydelsen att råvarorna är svenska medan tillagning och upplägg följer en mer katalansk profil. Och redan vår första amuse-bouche i form av tapas på renkalv bekräftar detta möte. För att gå på kockens rekommendation bestämmer vi oss för en meny cuatro platos – det vill säga fyra rätter på spanska. Jackpot visar det sig när de halstrade pilgrimsmusslorna med serranoskinka och melon träffar tungan. Kombinationen mött av en vän doft av koriander är klockren. Nästan lika välsmakande, om än mindre spanskklingande, är varmrätten på reninnanlår som serveras med persiljerot och västerbotten-ostchips. Tyvärr håller vildanden inte riktigt samma klass, utan är något klanglös i konsistensen. Själva restauranglokalen är uppdelad i tre delar. En yttre bar med lite stimmigare profil, ett mindre del vid köket med ett par chef’s table och en något dunklare nedervåning där vi parkerat oss för kvällen. Lagom till vår spanska ostbricka lägger vi märke till att ett större bröllopssällskap gjort samma sak, men störs inte av deras närvaro. Ostbrickan är generös och kommer med fyra ostar, valnötter, fikonmarmelad och kvittenpastej, eller membrillo som det heter på modersmålet. Menyn är så generös att den fjärde och avslutande chokladterrinnen som ingår i paketet nästan känns överflödig. Om du inte fått nog av referenser hjälper vi avslutningsvis matsmältningen på traven med en fin Orujo som är Spaniens svar på flygbränsl… förlåt, Grappa.

Med hjälp av ett nära samarbete med Bio Rio har Barbro tagit över lokalerna under Liljeholmsbron, där Brofästet tidigare höll till. Men Barbro är ingen filial till biografen, utan står på egna ben och satsar hårt på högkvalitativ japansk mat kombinerat med temaspäckade filmvisningar. Bakom Barbro står tre personer med bakgrund som souschefer, krogägare och bartenders. Samt biografföreståndaren Ellen Tejle.

Efter en kort och stormig tid i hjärtat av Hornstull fick Brofästet till slut kasta in handduken. Men lokalerna stod inte tomma länge innan en ny hyresvärd arrenderade. Ellen Tejle som tidigare varit delaktig i att startat upp grannen Bio Rio hade bara ett par dagar på sig att fatta beslutet. – Jag fick verkligen krogen rakt i knät. Och kände direkt att den här fina lokalen inte skulle få gå till spillo och bli någon pizzeria eller liknande. Så jag ringde min kusin Tim som då jobbade som souschef på Yasuragi Hasseludden och föreslog att vi skulle göra det här tillsammans. Och så blev det. Ellen är 27 år gammal och kommer ursprungligen från Undrom i Ångermanland. Utöver henne och Tim drivs Barbro av Andy Jones som också han kommer från Yasuragi Hasseludden samt Nikola Bosanac som är delägare i nattklubben Medusa. Det är en brokig samling som enligt Ellen kompletterar varandra erfarenhetsmässigt. – Vi får verkligen utmana våra egna föreställningar. Om man jämför till exempel Medusa med Barbro är det ju två helt olika ställen. Vi kan liksom inte göra något på rutin, utan lägger nog oss i varandras områden ganska mycket. Och det tror jag är bra. Resultatet blir alltid bättre om man vågar utmanar varandra.   Vilken typ av klientel ser du framför dig? – Det är jättesvårt att svara på för man vill inte måla in sig i ett hörn, vilket jag kan tycka man gör ganska ofta på vissa ställen. Du kliver liksom in och känner att ”men Gud, här passar inte jag in”. Det är så klart viktigt att de som bor i Hornstull ska känna sig hemma här, men egentligen vem som helst i Hornstull. Barbro ligger ju inte på någon gågata direkt, så de som besöker oss måste ha fått nys om krogen och målmedvetet tagit sig hit. Grundtanken var att smyga igång Barbro under den första tiden och låta konceptet sätta sig något. Men de planerna grusades och restaurangen är i stort sett fullbokad två sittningar varje dag. Restaurangen har plats för 40 sittande gäster och nedervåningen rymmer upp till 45 sittande vid en biovisning, även om lokalen totalt kan ta 150 gäster. – Sedan har vi ju möjligheten att variera koncepten mellan över- och nedervåningen. Uppe är det lite lugnare musik och fokus på restaurangen och matupplevelsen. Nere i biobaren kan det få vara lite stökigare. Visar vi en film med discotema så spelar vi disco och så vidare. Vad är den röda tråden? – Jag tycker att det är stämningen och den här industriella lokalen som möter det fina och fräscha som skiljer oss lite från vissa andra ställen i närheten. Tanken är att man ska kunna bli överraskad. Vissa som kommer hit vet ju inte ens att det finns en undervåning, men så tittar de ner i hålet i golvet och får ett helt annat intryck. Och tillsammans med Bio Rio är vi dessutom Sveriges första biobar där man kan äta högklassig japansk mat. Det om något är väl unikt. Hur mycket hör mat och kultur ihop? – Jättemycket om jag reflekterar över hur besökare tänker. Jag har till exempel aldrig varit med om att det har kommit så mycket folk till en dokumentärfilm som när vi på Bio Rio serverar soppa till visningen under konceptet ”Dokusoppa”. Exakt vad det beror på kan jag inte svara på, men alla behöver ju äta. Dessutom verkar tid vara en bristvara, i alla fall här i Stockholm, och därför tror jag att kombinationer av mat och upplevelser blir mer attraktivt. Maten blir liksom lite som en inkörsport. I biobaren är det kul att variera dryckesutbudet efter kulturinnehållet. Är det en brasiliansk filmklubb serverar vi självklart Caiperinha, japanskt drama blir det Saképrovning och visst har vi gjort extra många Bloody Mary vid skräckfilmsklubbarna, även om det gärna får vara lite mer subtilt.

Barbro Hornstulls Strand 13, tel 550 602 66, bar-bro.se Öppet: tis–tors 17–23, fre–lör 17–00.

Få månader kittlar vårt behov för god mat och vin på lokal så mycket som årets första tu. Släktmiddagar, stressrelaterade bråk och traditionstyngda maträtter ingen egentligen tycker om står dig upp i halsen som streptokocker. Mellandagsreornas sjövilda slagsmål har slutligen berövat dig de sista smulorna av tro på mänskligheten du en gång hade. Tur är väl då att alla röda dagar äntligen är över och att du tack vare en något försenad julklapp i form av momssänkning kan smörja kråset utan att det som är kvar av januarilönen tar slut i ett huj. Nedan följer några av de krogar som kan hjälpa till att tina upp ett fruset vinterhjärta. 1 Barbro Hornstulls Strand 3, tel , bar-bro.se Otroligt kul tillskott i Hornstull som med Barbro blir en ännu mer framtidslovande stadsdel. Öppet: tis–tors 17.00–22.30, fre–lör 17–00 2 Marie Laveau Hornsgatan 66, tel 668 85 00, marielaveau.se En söndagsbrunch att dö för. Missa inte fisktacon eller milkshaken med kaksmulor. Brunch söndagar 12–17 3 Deville Roslagsgatan 6, tel 10 01 53, restaurangdeville.se Frankofilen Deville håller en nivå många krogar i samma prisklass bara kan drömma om. Öppet: mån–sön 17–01 4 Ekstedts Humlegårdsgatan 17, tel 611 12 10, ekstedt.nu Niklas nya har gjort en urstark öppning. Öppet: tis–lör 18–01 5 Bar Central Skånegatan 83, tel 644 24 20, barcentral.se Håll käften vilken schnitzel! Öppet: mån–sön 17–00 6 Gastrologik Artillerigatan 14, tel 662 30 60, gastrologik.se Om du väl får bord kan du förvänta dig stordåd. Öppet: tis–lör 18–00 7 Riche Birger Jarlsgatan 4, tel 545 035 60, riche.se Det finns doktorander som forskar i när det är bäst att besöka Riche, just nu håller jag frukost som favorit. Öppet: mån 07.30–00.00, tis–fre 07.30–02.00, lör 12–02, sön 12–00 8 China! Ringvägen 110, tel 668 87 71, restaurant-china.se Stockholms kanske mest kinesiska restaurang. Öppet: mån–tors 11–22, fre 11–23, lör 12–23, sön 12–22 9 Pontus Brunnsgatan 1, tel 545 27 300, pontusfrithiof.com Pontus satsar inte bara benhårt på konceptfyllda vardagar, utan sänkte dessutom priserna vid årsskiftet. Glad gubbe. Öppet: mån 11–00, tis–fre 11–01, lör 12–01 10 Sven-Harrys Eastmanvägen 12, tel 509 078 30, svenharrys.com Byggmästare Sven-Harry Karlssons kombinerar mat och kultur på ett förträffligt sätt. Öppet: tis–tors 11–23, fre 11–01, lör 12–01, sön 12–16

Nalen, beläget i Stockholms hjärta, har funnits i över 100 år. Det är ett kultur-palats med anor som år efter år levererat högkvalitativa konserter, men det är först på senare tid som även dess klubbar har blivit att räkna med. Kalle Josephson, mer känd som Lång-Kalle, har en gedigen festfixarbakgrund. Han är en av hjärnorna bakom långkörarklubben Vänner & Bekanta, och bokas titt som tätt av Stockholms klubbar. Förra året fick han det stora ansvaret att bli Nalens musikansvarige och han har gjort det med glans. Du hittar indie, house, hiphop, dubstep, r’n’b och hits under samma tak. Här dansar gamla, unga, kranskommun, innerstad, farsta-glitter och kulturnissar. Ett av Kalles mål var att göra Nalen till en plats med både hög standard och högt i tak. Han såg möjligheter att ta in mer kvalitetskultur till city och därmed locka den publik som kanske inte rör sig i närheten av Stureplan alla gånger. Varför tror du att Nalen hamnat lite i skymundan? – Nalen har ju varit ett musikcentrum i Stockholm och har en så lång historia, det är svårt att axla den rollen i en stad som har blivit så mycket mer kulturberikad sedan Topsys (Lindholm, Nalens grundare, reds. anm.) dagar. Som det ser ut nu, med ett flertal klubbar för en bred publik, tycker jag inte vi är i skymundan längre. Snarare tvärt om. Vi är på väg upp och vi kommer starkare och starkare under våren. Hur ska ni göra för att etablera Nalen på Stockholms klubbkarta? – Nalen är redan på kartan. Nu ska vi bara se till att ännu fler vet om att vi varje månad levererar runt 20 liveband och att vi dessutom bokar runt 40 dj:s som håller hög nivå. För tillfället stänger vi klockan 2, men vi jobbar just nu på att få senare öppettillstånd

Ramla in på förmiddagen, bli serverad en bättre brunch och börja festa på borden när ljuset släcks ner. Brunchfesterna är en trend som nu har arbetat sig fram till Stockholm och blivit verklighet tack vare Daniel Glasman och Markus Fowler på kommunikationsbyrån Dirty Butterfly. Tillsammans med Anders Forssberg och restaurang Buco Nero har de jobbat fram ett koncept som handlar om att ge folk en plats att leva ut galna fester på ett sätt som Stockholm inte sett tidigare. – Dirty Brunch är precis vad det låter som, säger Daniel. En stökig brunch där man börjar dagen med en drink, fortsätter med god mat och sedan går resten av dagen åt till att festa, dansa och leva runt. Dirty Butterfly har länge haft en vision om att ställa till med riktiga brunchfester à la New York, där stans gladaste och hårdast festande publik kan träffas dagtid och festa som om det vore mörkaste natten. Vill Stockholm vara New York? – Vi tror inte att Stockholm vill vara New York, säger Daniel. Stockholm har en tillräckligt stark egen identitet för att inte behöva titta för mycket på andra städer eller länder. Men däremot är New York en stor inspirationskälla. Varför? – Det är tacksamt att ta hit ett så starkt koncept som brunchfest därifrån, men precis som mycket annat handlar det inte om koncept utan om genomförande. Utan rätt folk och rätt festupplägg tror vi inte att dagsfest som koncept nödvändigtvis hade blivit så lyckat. Vad ska Kreti och Pleti offra för att få vara en del av detta? – Dirty Brunch bygger så mycket på ett tvärsnitt av det nya Stockholm, vi är ute efter en dynamisk blandning av folk så det är svårt att ange ett speciellt sätt för att få vara med. Brunchen tilltalar allt från kreddfolket inom de kreativa branscherna till stekare och allmänt festligt folk. Vi gillar folk som gillar att festa, är du sådan är du alltid välkommen på Dirty Brunch. Är det inte bara en exremt bra ursäkt för att bli full mitt på dagen? – Det är en extremt bra ursäkt för att ha kul mitt på dagen!